Lustigt när man står vid sitt skåp och inser att fan, nu har jag skrivit mitt sista prov som gymnasietelev. Det var sista gången jag satt vid bänken och stirrade på papperet med en klump i magen i hopp om att raderna skulle börja fyllas ut av sig själva. Trött i kropp och själ efter en nattens hetsande för att få in så mycket information i huvudet på så kort tid som möjligt. Det var sista gången jag blickade ut över klassrummet, fick se min fina klass och höra ljudet av pennorna som febrilt drogs mot papperna. I tre år har vi gått tillsammans nu. Det som började med att jag klev in i ett klassrum utan att känna en kotte avslutas med att jag går ut ur rummet, med flera goda vänner som kommer vara livet ur. Minnen jag bär med mig kommer alltid att få mig att le, rynka pannan eller till och med skämmas. Men vad gör det? Allt det hör ju till.

Såhär när jag blickar bakåt förstår jag inte riktigt hur jag klarade av det. Tre år på NV?Jag som knappt kunde skilja på de olika fysiklagarna eller visste vad derivata var. De där olidliga kemilektionerna och alla stunder jag förbannade mig själv över varför i hela fridan jag valt den här blodiga linjen. Det gick till slut, och visade sig vara till större nytta än jag trott.