Jag har enda sedan barnsben haft en oförklarlig kärlek för det underbara landet i centraleuropa. Landet med sina ostar, sitt vin, sina stolta människor som går runt i baskers, randiga tröjor och som äter baguetter dagarna ut. Okej riktigt så är de ju inte men det var vad jag trodde när jag var liten. En Niusha på 6 bast som nyligen lärt sig läsa försökte sig på tunga böcker om en liten man med en stor hatt och som var med i något så kallat revolution. Den lille mannen kom senare att bli den lilla flickans historiska idol.

Jaa, så länge jag kan minnas har jag dränkt mig i allt som har med Frankrike att göra. Mycket oklart var tusan detta intresse kommer ifrån men det gör saksamma. För mig var det självklart att välja franska som andra språk i årskurs 6. Jag gav mig helhjärtat in i de franska studierna och gjort snabbt stora framsteg. Målet var att en dag tala det språk den lille mannen med den stora hatten talade, flytande.

Med några år på nacken sitter jag här ikväll, förtvivlad i min säng med en hel hög av franska papper och böcker runtomkring mig. Mitt rum är en enda röra och så även tankarna i huvudet. Om mindre än tjugofyra timmar ska jag inför min lärare tala om den kända Dreyfusaffären och en lång och svår text ska vara läst. Det går inte riktigt så bra. Jag kommer på mig leta igenom bilderna från förra sommaren då jag äntligen fick sätta min fot i det land jag så länge drömt om. Och ja, jag kan glatt säga att det var just så underbart som jag föreställt mig. I en hel vecka storsade jag och min kamera runt på de parisiska gatorna, lyssnade på fin musik, drack mängder av kaffe, åt baguetter tills magen skrek och tog en massa kort. Sådan inspiration man får där borta! Jag har självklart framkallat de foton jag blivit som mest nöjd med och jobbar nu på min fotovägg som är det första jag ser på monarna och det sista innan jag går och lägger mig.

Traskade glatt runt på gatorna efter att jag fått ett tillskott i plånboken.

Satte mig på tåget till Uppsala där jag fikade och skrattade med mina fina, fina vänner som jag saknat så.

Semmelfrossa med fina classisar och införskaffade mig vinterns mysigaste tröja.

Sandvik fyllde år och vi påbörjade nedräkningen till studenten.

Söndagsfikade med trevliga gossar, och lekte fotograf med min iphone..

Årets första Sonic trillade ner i brevlådan och gräset började visa sig igen.

Mitt nya projekt i livet är att sköta en orkidé och så drack jag värt kaffe med fina Mina.

Och avslutningsvis, vårvårvår!

Det var med darrande händer jag loggade in på blogg.se. En obeskrivlig känsla av ångest, besvikelse och ilska sköljde över mig. Jag har svikit er, och jag har svikit mig. Det har gått på tok för lång tid sedan jag tittade in här och dammtussarna bara flyger omkring nu. Ni har all rätt i världen att inte förlåta mig men för den tappre som vill och orkar hänga sig kvar så kan jag bekräfta följande: Det är vår, snön tinar, fåglarna kvittrar och jag dammar av lycanthropy.blogg.se.