Efter en lång väntan och många förfriskningar steg äntligen superdoun upp på scen. Då hade vi väntat i över en timme och var mer än ivriga att få se de som kallas Sveriges bästa live band.

Stockholmsduon äntrar scenen och sparkar igång rockkvällen med " Mavericks " som även är första spåret på den senaste skivan. Från första sekund är stämningen på topp och publiken är med på varenda hyss och rörelse Johnossi tar sig för.
Under den kommande timmen fylldes rummet med en ofattbar energi och med handen på hjärtat kan jag säga att Johnossi sitter kvar på tronen som Sveriges främsta live band. Sångaren och gitarristen John Engelbergt lekte professionellt med sin gitarr och åstadkom otroliga ljud samtidigt som publiken troget sjöng med i låtar som " Man must die " och " What´s the point ".

Efter ett avslut med " Roscoe" kändes kvällen minst sagt fullbordad och under tiden som vi går genom staden i vårkylan tänker jag " hur är det möjligt att två helt vanliga killar kan göra ett sådant ljud ifrån sig som gör människor helt lyriska ? ". Svaret är nog att de inte är helt vanliga killar. Det är fantastiskt hur de två lyckas med endast trummor och gitarr kan fylla ut ett helt storband.

I november släpptes biljetterna, samma morgon som jag fick reda på att herr Hellström skulle ta sig till Gävle stad ringde jag upp en god vän och skrek i luren " vi måste boka nu! ". För mig var det självklart, jag måste få se Håkan Hellström och kan inte vänta. Vi kom att boka samma dag och dee nästan fyra månaderna har gått långsamt. Alldeles för många gånger har jag fått upprepa för mig själv " den som väntar på något gått väntar aldrig för länge ".

Till slut kom fredagen 18 mars och på Gasklockorna skulle Sveriges alldeles egna popfar inta scenen. Utanför var kön lång, de 900 personerna var samlade och väntade spänt på att dörrarna skulle öppnas, vilket de på slaget klockan sju gjorde och det var då först till kvarn som gällde. Personligen fick jag mig en riktigt bra plats rätt långt fram. Tio minuter i åtta började hjärtat slå lite extra och strax efter skuttade Håkan Hellström glatt upp på scen.

Den två timmar långa, makalöst energiska popfesten inledes med " Dom där jag kommer från ".  Håkan sjöng sina oskoliskt uttrycksfulla låtar och fick med hela publiken, gamla som unga, på tonerna. Vi fick höra klassiker som " Nu kan du få mig så lätt " , " Kom igen Lena! " och " Hurricane Gilbert " men också några av de nya fantastiska låtarna som " Shelley "  och " Man måste dö några gånger innan man kan leva ". Mellan låtarna pratade Håkan Hellström ödmjukt och berättade nostalgiska historier om låtarnas bakrund vilket besvarades med jubel som kunde få taget att lyfta. Hela atmosfären kom att bidra till en mycket lyckad spelning.

Tillsammans med mina vänner lämnade jag Gasklockorna inte bara med skrikande ben, tjutande öron och svettig panna utan också med en bubblande glädje och energi.

Såhär i början av våren är det inte bara kylan man får stå ut med, utan även de eviga isbanorna till vägar. För att underlätta gången och i hopp om att inte ramla och slå ihjäl mig på väg till busshållplatsen, nynnade jag på ' Är du fortfarande arg ' av Säkert! En av mina favoritlåtarna som jag starkt hoppades få höra under kvällens spelning på Spegeln.

Väl på plats på det mysiga lilla kaféet i Gävle tog jag mig en värmande kopp te och ställde mig lite osäkert längst fram, spänt väntandes.
Det dröjde inte länge innan jag hade en stor skara till sällskap framme vid scenen, och alla stolar längre bak var fullsatta. Röda lampor tändes och upp på scen kom en ung man vid namn Ludwig Bell. Hans uppgift var att värma upp Gävle publiken innan det blev Säkerts tur. Ludwig skötte sig ypperligt, vi fick under en halvtimmes tid höra underbar akustisk musik med vackra texter.

Annika Norlin gör musik på engelska och kallar sig då för Hello Saferide men även på svenska och då heter hon Säkert! Med häftiga rökmaskiner, jubel och en röd capé steg den hyllade indiedrottningen upp på scen och påbörjade vad som kom att bli en nästan två timmar lång popfest. En riktigt härlig fest där det bjöds på både bubblande, energifylld pop och vackra nostalgiska balader.
Halvvägs in i spelningen säger en leendes Annika ' Ni är så nära! Det gör mig både glad och rädd ', och strax efter får jag höra min efterlängtade favoritlåt.
Efter konsertens slut beger jag mig leendes ut i kylan men tänker knappt längre på hur halt det är.