19 september.
dagen jag gjort mig så beredd till, längtat till. längtat så oerhört efter ett röd-grönt, humansk sverige. självsäkert stiger jag upp på morgonen och tar mig till närmaste vallokal där jag pliktroget delade ut sedlarna, i hopp om att sista minutens röstare ska göra ett förnuftigt val.
efter timmar där utanför i höstkylan, människor som visat både sin förakt och glädje börjar en klump i magen växa. och plötsligt är jag inte så säker längre.

men tunga, oroliga steg tar jag mig hem där jag väntar på den finaste vännen. kakan denna söndagen blev god och vi äter tills magarna säger ifrån. vi pratar om livet, skolan, människorna och om framtida sverige. det känns varmt och jag blir plötsligt säkrare igen. tillsammans kan vi ta över!
det har alltid varit vi två, vi mot världen. och tanken på att du kommer lämna staden gör mitt redan alldeles för tunga tonårshjärta mörkare. tanken, på att ensam stå kvar gör mig rädd. panik. och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.

timmarna går. plötsligt är klockan så mycket, lokalerna stänger och rösterna börjar räknas. den lilla klumpen i magen växer och jag mår så illa, är nervös och vet inte vart jag ska ta vägen. han kommer och hämtar mig, hans stilla lugn och mod gör mig lite säkrare. i den varma bilen delar vi en blick som säger mer än tusen ord, som man så klyshigt säger.
tillsammans med våra kamret tillbringar vi kvällen i ett mörkt litet café. oroligt ser jag mig omkring med kaffekoppen i handen, de andra ser rädda ut och min egna rädsla stiger. vad händer om de främlingsfientliga tar sig in i vårt lands riksdag? vad ska vi ta oss till om alliansen ännu en gång får makten?
efter allt hårt arbete, detta fanns aldrig med på kartan.
sakta börjar resultatet trilla in. tunga suckar, snyftningar och en dyster stämning. vi säger inte mycket, det finns inga ord på det här jävla språket.
sent skjutsar han mig hem, aldrig har vägen hem känts så ensam och osäker.
sverige är inte längre det land jag växt upp i, det land jag alltid kallat mitt hem och älskat.