Förenta staterna och superhits, publiken klappar artigt och dansar i takt till de sönderspelade radiosinglarna från 2004 men drar igång som mest åt den nya tatueringen och beats från melodifestivalen. Swingfly, eller Richard Silva som han egentligen heter, har minst sagt hunnit med en hel del under sin rapkarriär.

Med majoriteten av kvällens besökare på nedervåningen var det en tapper Swingfly som under fredagsnatten intog den lilla scenen på Hearbreaks övervåning, inför ett glest dansgolv med alldeles för få själar.

Han borde kanske ha stått på den enorma scenen i Tyskland under Eurovisionsfinalen för att representera Sverige, i stället för en något mindre scen i de mellersta delarna av landet.

Stämningen, som från början påminde om den kyliga natten utanför, steg sakta men säkert under kvällens gång med hjälp av imponerande beatboxande och en energisk, långhårig vapendragare vid namn Christoffer Hiding (tidigare känd från Idol) som halvvägs genom spelningen hoppade upp på scen och sjöng med. Tillsammans är de en dynamisk duo med gott humör som visserligen vann det svenska folkets hjärtan – men Gävlepubliken var inte alls lika lätta att leka med.

Sammanfattningsvis gav inte spelningen mer än nostalgiska minnen från de tidiga skoldanserna med stora diskokulor, färglada drinkar och ett ljummet dansgolv. Det var inte förrän i slutet av den 40 minuter långa spelningen som mina kängor blev varma och publiken drog ut i allsång till tonerna av Me and my drum.

Klockan var på slaget sju i fredags när dörrarna till den gamla biografen, som numera går under namnet kafé Spegeln, öppnades och de människor som stått i den kyliga vårkvällen fick värma sig i det mysiga lilla kaféet för att kort därefter gå och sätta sig i väntan på kvällens artister. Man hade inte bara satt upp dämpade ljus i vackra färger vid den lilla scenen, utan även en rad extra stolar och pampiga sammetsgardiner.

Kvällens förband bestod av de två spralliga, energifyllda tjejerna i gatomusikduon Little Marbles, vars uppgift var att värma upp scenen och publiken innan det blev Miss Lis tur. De skötte sig ypperligt, med sina självsäkra blickar och rebelliska texter fick de mig att önska att stod på ett varmt dansgolv och inte alls satt på en stol.

En kort stund efter att de lämnat scenen hörs de tunga tonerna av ”Devil’s Taken Her Man” och den mörkröda sammetsridån dras sakta undan. Det är en bestämd Miss Li som spelar vid sitt lilla piano iklädd lång, brun kjol och jeansväst. Tillsammans med sitt lika stiligt klädda band drar hon igång en riktig jazzkväll. Vi fick oss en rejäl dos av hennes nya, mörka, hjärtkrossande jazz-jag med låtar som ”I Can´t Get You Off My Mind” , ”Arrested” och ”Hit it”, men även en påminnelse om den rosa pop-prinsessa hon en gång varit.

Under den över en timme långa, härligt svängiga spelningen kom hon att bjuda på sig själv sådär som bara en riktig artist kan göra. Det är inte alla som har den där starka rösten och utstrålningen, eller förmågan att föra ett samtal med sin publik. Det är dessutom långt ifrån alla som kan springa fram till en fotograf och göra honom lycklig genom att bränna fast sin blick i objektivet.

Det hela avslutades med en stämning på allra högsta nivå med en publik som inte längre kunde sitta still. Tillsammans med resten stod jag upp och sjöng för full hals ”Ba Ba Ba”.