Jag har tagit studenten.

Orden känns lite främmande att ha på tungan men ändå spännande och jag uttalar de gärna flera gånger om. Plötsligt var den fartfyllda studentveckan förbi. Den som bestått av så många skratt, en ofattbar trötthet men samtidigt en enorm längtan och förväntan. Vi studenter blev utsatta för både det ena och det andra som jag länge kommer att minnas och skratta gott åt. Under avslutningslunchen fick jag till och med två stipendium! Och så nalkades det studentdag. Såhär två dagar efter ligger jag med hög feber i min säng och läser alla fina kort och hälsningar om och om igen. Smakar på mina nya tesorter och dricker ur de fina, nya kopparna samtidigt som jag tänker att vart alla skålar ska stå och vad jag ska köpa av pengarna jag har fått. Bäst av allt är ändå att jag kikar på resor till Paris. För i juli åker vi! Åh, som jag längtar. Allt detta värmer och dämpar den enorma ångesten jag har. Den där obligatoriska studentångesten. Dessa två dagar har jag spenderat hemma i sängen med hög feber och tankar som farit hit och dit. Så mycket har hänt under de tre åren på gymnasiet. Mer än jag någonsin kunnat drömma om. Jag har lärt mig så mycket, växt som person och skapat viktiga kontakter. Vilka vänner för livet man har fått! Vissa vet jag att jag kommer sitta med när ungdomens år är förbi och tala om gamla minnen.

Nu börjar ett helt nytt kapitel. Det känns sådär lagom vemodigt men redan imorgon börjar jag jobba och tar ett första kliv till det nya livet. I bagaget har jag minnen av både skratt och gråt som jag alltid kommer att bära med mig.

Dagarna som flugit förbi har inte riktigt varit som för en fjäril, en sommardag. Men något i den stilen kan nog sägas. Nu är skolan helt klar och det är något obeskrivligt skönt. En liten ångest kryper sig sakta fram. Hur ser hösten ut? Jag förtränger den. Ovissheten är lika ljuv som tanken av att jag inom kort står med ett stort plakat i handen(ingen blekaste aning om vilken bild mor och far valt?!), med en massa björnar runt halsen och alldeles lycklig efter att ha rusat genom staden. Fri som en fågel. Näe okej, så klyschig är jag egentligen inte.

Jag har gått runt barfota i sanden och njutit, ätit gott och spenderat massa tid med alla dessa fina vänner man vackert nog har. Sökt jobb och införskaffat studentsandaler och lite Sartre inför sommarens läsning. I hopp om att solen tittar fram igen vill säga. Så att jag kan flytta tillbaka till gräsmattan. Där jag trivs som bäst. Med fina toner i bakgrunden och sällskap av en eller annan själ.

Dessa låtar har spelats flitigt för att ta sig igenom ljusa, ändlösa nätter.

Lustigt när man står vid sitt skåp och inser att fan, nu har jag skrivit mitt sista prov som gymnasietelev. Det var sista gången jag satt vid bänken och stirrade på papperet med en klump i magen i hopp om att raderna skulle börja fyllas ut av sig själva. Trött i kropp och själ efter en nattens hetsande för att få in så mycket information i huvudet på så kort tid som möjligt. Det var sista gången jag blickade ut över klassrummet, fick se min fina klass och höra ljudet av pennorna som febrilt drogs mot papperna. I tre år har vi gått tillsammans nu. Det som började med att jag klev in i ett klassrum utan att känna en kotte avslutas med att jag går ut ur rummet, med flera goda vänner som kommer vara livet ur. Minnen jag bär med mig kommer alltid att få mig att le, rynka pannan eller till och med skämmas. Men vad gör det? Allt det hör ju till.

Såhär när jag blickar bakåt förstår jag inte riktigt hur jag klarade av det. Tre år på NV?Jag som knappt kunde skilja på de olika fysiklagarna eller visste vad derivata var. De där olidliga kemilektionerna och alla stunder jag förbannade mig själv över varför i hela fridan jag valt den här blodiga linjen. Det gick till slut, och visade sig vara till större nytta än jag trott.

Jag minns knappt när det var datumet för Weeping Willows spelning i Gävle släpptes, jag kommer bara ihåg att jag blev otroligt glad, bläddrade fram ganska många blad i kalendern och skrev in med versaler.

Till slut blev det äntligen höst vilket inte bara betyder långa kappor , varma kängor och stora sjalar utan också höstpremiär på stans bästa ställe – Spegeln. Den mysiga, gamla biografen öppnade dörrarna i fredags för en publik som ivrigt stått och trampat på löven som nu fallit ner på marken. Jag som bittert ångrade valet av jeansjacka fick till min besvikelse se att det annars så trevliga lilla kafét var stängt och att jag därmed inte kunde köpa en värmande kopp te som jag alltid brukar göra, den här gången var det bara att gå och sätta sig på en av salongens röda stolar. Man hade inför den slutsålda premiären till och med ställt fram ett par extra platser alldeles framför scenen.

En glad röst från publiken ropar ”Vi är glada över att ni äntligen är här” och resten stämmer in i ett varmt jubel efter att Magnus Carlson äntrat scenen tillsammans med resten av bandet.

Iförd slips och kavaj ställer han sig framför mikrofonen, med ena handen blygsamt i fickan, ler och skämtsamt charmar publiken med en viss ung-Morrissey känsla som smyger sig fram för att stanna resten av kvällen.

Det är svårt att inte för­föras och sjunga med i de kärlekstörstande ”While I’m still strong” och ”Blue and alone” där Magnus aldrig är för stolt för att knäppa upp kavajen och blotta sitt känslosamma jag.

När den vacker vemodiga ”Broken Promise land” spelas vill applåderna vill aldrig ta slut och under ”Touch me” har stämningen nått en ofattbar nivå.

Det skulle kunna ha varit i går ”Fear & love” släpptes och jag önskade mig den i julklapp. Det var inte igår, det var fyra år sedan men snart är det dags igen.
Efter att ha blivit inropade två gånger av en publik som inte fått nog blev det den största och bästa musikaliska upplevelsen på väldigt länge, och jag vet att jag framöver inte kommer vara ensam om att gå in och ut ur skivaffärerna för att förhoppningsfullt iaktta hyllorna efter Weeping Willows nya skiva.

Niusha Khanmohammadi

Förenta staterna och superhits, publiken klappar artigt och dansar i takt till de sönderspelade radiosinglarna från 2004 men drar igång som mest åt den nya tatueringen och beats från melodifestivalen. Swingfly, eller Richard Silva som han egentligen heter, har minst sagt hunnit med en hel del under sin rapkarriär.

Med majoriteten av kvällens besökare på nedervåningen var det en tapper Swingfly som under fredagsnatten intog den lilla scenen på Hearbreaks övervåning, inför ett glest dansgolv med alldeles för få själar.

Han borde kanske ha stått på den enorma scenen i Tyskland under Eurovisionsfinalen för att representera Sverige, i stället för en något mindre scen i de mellersta delarna av landet.

Stämningen, som från början påminde om den kyliga natten utanför, steg sakta men säkert under kvällens gång med hjälp av imponerande beatboxande och en energisk, långhårig vapendragare vid namn Christoffer Hiding (tidigare känd från Idol) som halvvägs genom spelningen hoppade upp på scen och sjöng med. Tillsammans är de en dynamisk duo med gott humör som visserligen vann det svenska folkets hjärtan – men Gävlepubliken var inte alls lika lätta att leka med.

Sammanfattningsvis gav inte spelningen mer än nostalgiska minnen från de tidiga skoldanserna med stora diskokulor, färglada drinkar och ett ljummet dansgolv. Det var inte förrän i slutet av den 40 minuter långa spelningen som mina kängor blev varma och publiken drog ut i allsång till tonerna av Me and my drum.

Klockan var på slaget sju i fredags när dörrarna till den gamla biografen, som numera går under namnet kafé Spegeln, öppnades och de människor som stått i den kyliga vårkvällen fick värma sig i det mysiga lilla kaféet för att kort därefter gå och sätta sig i väntan på kvällens artister. Man hade inte bara satt upp dämpade ljus i vackra färger vid den lilla scenen, utan även en rad extra stolar och pampiga sammetsgardiner.

Kvällens förband bestod av de två spralliga, energifyllda tjejerna i gatomusikduon Little Marbles, vars uppgift var att värma upp scenen och publiken innan det blev Miss Lis tur. De skötte sig ypperligt, med sina självsäkra blickar och rebelliska texter fick de mig att önska att stod på ett varmt dansgolv och inte alls satt på en stol.

En kort stund efter att de lämnat scenen hörs de tunga tonerna av ”Devil’s Taken Her Man” och den mörkröda sammetsridån dras sakta undan. Det är en bestämd Miss Li som spelar vid sitt lilla piano iklädd lång, brun kjol och jeansväst. Tillsammans med sitt lika stiligt klädda band drar hon igång en riktig jazzkväll. Vi fick oss en rejäl dos av hennes nya, mörka, hjärtkrossande jazz-jag med låtar som ”I Can´t Get You Off My Mind” , ”Arrested” och ”Hit it”, men även en påminnelse om den rosa pop-prinsessa hon en gång varit.

Under den över en timme långa, härligt svängiga spelningen kom hon att bjuda på sig själv sådär som bara en riktig artist kan göra. Det är inte alla som har den där starka rösten och utstrålningen, eller förmågan att föra ett samtal med sin publik. Det är dessutom långt ifrån alla som kan springa fram till en fotograf och göra honom lycklig genom att bränna fast sin blick i objektivet.

Det hela avslutades med en stämning på allra högsta nivå med en publik som inte längre kunde sitta still. Tillsammans med resten stod jag upp och sjöng för full hals ”Ba Ba Ba”.