I november släpptes biljetterna, samma morgon som jag fick reda på att herr Hellström skulle ta sig till Gävle stad ringde jag upp en god vän och skrek i luren " vi måste boka nu! ". För mig var det självklart, jag måste få se Håkan Hellström och kan inte vänta. Vi kom att boka samma dag och dee nästan fyra månaderna har gått långsamt. Alldeles för många gånger har jag fått upprepa för mig själv " den som väntar på något gått väntar aldrig för länge ".

Till slut kom fredagen 18 mars och på Gasklockorna skulle Sveriges alldeles egna popfar inta scenen. Utanför var kön lång, de 900 personerna var samlade och väntade spänt på att dörrarna skulle öppnas, vilket de på slaget klockan sju gjorde och det var då först till kvarn som gällde. Personligen fick jag mig en riktigt bra plats rätt långt fram. Tio minuter i åtta började hjärtat slå lite extra och strax efter skuttade Håkan Hellström glatt upp på scen.

Den två timmar långa, makalöst energiska popfesten inledes med " Dom där jag kommer från ".  Håkan sjöng sina oskoliskt uttrycksfulla låtar och fick med hela publiken, gamla som unga, på tonerna. Vi fick höra klassiker som " Nu kan du få mig så lätt " , " Kom igen Lena! " och " Hurricane Gilbert " men också några av de nya fantastiska låtarna som " Shelley "  och " Man måste dö några gånger innan man kan leva ". Mellan låtarna pratade Håkan Hellström ödmjukt och berättade nostalgiska historier om låtarnas bakrund vilket besvarades med jubel som kunde få taget att lyfta. Hela atmosfären kom att bidra till en mycket lyckad spelning.

Tillsammans med mina vänner lämnade jag Gasklockorna inte bara med skrikande ben, tjutande öron och svettig panna utan också med en bubblande glädje och energi.