Klockan var på slaget sju i fredags när dörrarna till den gamla biografen, som numera går under namnet kafé Spegeln, öppnades och de människor som stått i den kyliga vårkvällen fick värma sig i det mysiga lilla kaféet för att kort därefter gå och sätta sig i väntan på kvällens artister. Man hade inte bara satt upp dämpade ljus i vackra färger vid den lilla scenen, utan även en rad extra stolar och pampiga sammetsgardiner.

Kvällens förband bestod av de två spralliga, energifyllda tjejerna i gatomusikduon Little Marbles, vars uppgift var att värma upp scenen och publiken innan det blev Miss Lis tur. De skötte sig ypperligt, med sina självsäkra blickar och rebelliska texter fick de mig att önska att stod på ett varmt dansgolv och inte alls satt på en stol.

En kort stund efter att de lämnat scenen hörs de tunga tonerna av ”Devil’s Taken Her Man” och den mörkröda sammetsridån dras sakta undan. Det är en bestämd Miss Li som spelar vid sitt lilla piano iklädd lång, brun kjol och jeansväst. Tillsammans med sitt lika stiligt klädda band drar hon igång en riktig jazzkväll. Vi fick oss en rejäl dos av hennes nya, mörka, hjärtkrossande jazz-jag med låtar som ”I Can´t Get You Off My Mind” , ”Arrested” och ”Hit it”, men även en påminnelse om den rosa pop-prinsessa hon en gång varit.

Under den över en timme långa, härligt svängiga spelningen kom hon att bjuda på sig själv sådär som bara en riktig artist kan göra. Det är inte alla som har den där starka rösten och utstrålningen, eller förmågan att föra ett samtal med sin publik. Det är dessutom långt ifrån alla som kan springa fram till en fotograf och göra honom lycklig genom att bränna fast sin blick i objektivet.

Det hela avslutades med en stämning på allra högsta nivå med en publik som inte längre kunde sitta still. Tillsammans med resten stod jag upp och sjöng för full hals ”Ba Ba Ba”.