Jag lyckades igen. Jag lyckades ignorera klockan som ringer och ringer och ringer i över en halvtimme. Vaknar upp i all panik och har idag mindre än en halvtimme på mig. Kaos. Idag gäller det dessutom att hinna med en buss, en buss som ska ta oss framtida studenter till huvudstaden. Där kommer tusentals människor stå och prata om sina liv, om hur bra just deras skola är och varför man ska bli just det de har blivit. Jag ska efter det här alltså ha facit i hand för hur man går tillväga genom livet. Eller? Det visar sig.