det finns hål i allting, i de väggar vi reste omkring oss, det är där lite ljus slinker in
och rosorna fäller alla kronblad igen, som grät dom blod, för att livet är så kort
hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar
Lustigt när man står vid sitt skåp och inser att fan, nu har jag skrivit mitt sista prov som gymnasietelev. Det var sista gången jag satt vid bänken och stirrade på papperet med en klump i magen i hopp om att raderna skulle börja fyllas ut av sig själva. Trött i kropp och själ efter en nattens hetsande för att få in så mycket information i huvudet på så kort tid som möjligt. Det var sista gången jag blickade ut över klassrummet, fick se min fina klass och höra ljudet av pennorna som febrilt drogs mot papperna. I tre år har vi gått tillsammans nu. Det som började med att jag klev in i ett klassrum utan att känna en kotte avslutas med att jag går ut ur rummet, med flera goda vänner som kommer vara livet ur. Minnen jag bär med mig kommer alltid att få mig att le, rynka pannan eller till och med skämmas. Men vad gör det? Allt det hör ju till.
Såhär när jag blickar bakåt förstår jag inte riktigt hur jag klarade av det. Tre år på NV?Jag som knappt kunde skilja på de olika fysiklagarna eller visste vad derivata var. De där olidliga kemilektionerna och alla stunder jag förbannade mig själv över varför i hela fridan jag valt den här blodiga linjen. Det gick till slut, och visade sig vara till större nytta än jag trott.
så förlåt, förlåt för allt, för min förbannade kluvna tunga
du,drömmar&jag
17 dagar kvar.
I wanted you to feel the same
And did I say I liked you on the plane?
I wanted you you to feel the same
I wanted you you to feel the same
It breaks my heart to say that when I was in pain
I wanted you to feel the same
But nothing gets you really
It's a shame
I can't believe you didn't feel a thing
I wanted you you to feel the same
dans dans dans
så är vi långt, långt, långt härifrån i vår dröm om att fly till någonting nytt
och drömmer om petroleum och kristaller
Nedräkningen har börjat. Med enstaka 19 dagar kvar tills det att jag får springa ut ur kyrkan, med hatten på och bege mig ut i friheten delar jag med mig av bilder från de senaste dagarna. Ett par dagar som bestått av ångest, tuffa beslut och ändlösa nätter. Dessa varelser av motsatt kön är stundvis fullkomligt obegripliga. Jag trodde inte på alla de som sa "det kommer vara över innan du vet ordet av det" när jag med oro valde program och slängde mig in i en ovis framtid. Nej, jag trodde inte alls på de rösterna. De tre år på gymnasiet som nu strax är över har flugit förbi med en overklig fart.Det har visat sig att de hade mer än rätt. Och nu upprepar historien sig mer eller mindre. Jag står ännu en gång framför en ovis framtid. Något som jag tycker känns fantastiskt spännande och som jag verkligen ser fram emot. Dessa dagarna har även förgyllts av fina vänner, sol, musik och god mat. Nu är det inte alls långt kvar, och jag kan knappt tro det.