Jag har tagit studenten.

Orden känns lite främmande att ha på tungan men ändå spännande och jag uttalar de gärna flera gånger om. Plötsligt var den fartfyllda studentveckan förbi. Den som bestått av så många skratt, en ofattbar trötthet men samtidigt en enorm längtan och förväntan. Vi studenter blev utsatta för både det ena och det andra som jag länge kommer att minnas och skratta gott åt. Under avslutningslunchen fick jag till och med två stipendium! Och så nalkades det studentdag. Såhär två dagar efter ligger jag med hög feber i min säng och läser alla fina kort och hälsningar om och om igen. Smakar på mina nya tesorter och dricker ur de fina, nya kopparna samtidigt som jag tänker att vart alla skålar ska stå och vad jag ska köpa av pengarna jag har fått. Bäst av allt är ändå att jag kikar på resor till Paris. För i juli åker vi! Åh, som jag längtar. Allt detta värmer och dämpar den enorma ångesten jag har. Den där obligatoriska studentångesten. Dessa två dagar har jag spenderat hemma i sängen med hög feber och tankar som farit hit och dit. Så mycket har hänt under de tre åren på gymnasiet. Mer än jag någonsin kunnat drömma om. Jag har lärt mig så mycket, växt som person och skapat viktiga kontakter. Vilka vänner för livet man har fått! Vissa vet jag att jag kommer sitta med när ungdomens år är förbi och tala om gamla minnen.

Nu börjar ett helt nytt kapitel. Det känns sådär lagom vemodigt men redan imorgon börjar jag jobba och tar ett första kliv till det nya livet. I bagaget har jag minnen av både skratt och gråt som jag alltid kommer att bära med mig.

Dagarna som flugit förbi har inte riktigt varit som för en fjäril, en sommardag. Men något i den stilen kan nog sägas. Nu är skolan helt klar och det är något obeskrivligt skönt. En liten ångest kryper sig sakta fram. Hur ser hösten ut? Jag förtränger den. Ovissheten är lika ljuv som tanken av att jag inom kort står med ett stort plakat i handen(ingen blekaste aning om vilken bild mor och far valt?!), med en massa björnar runt halsen och alldeles lycklig efter att ha rusat genom staden. Fri som en fågel. Näe okej, så klyschig är jag egentligen inte.

Jag har gått runt barfota i sanden och njutit, ätit gott och spenderat massa tid med alla dessa fina vänner man vackert nog har. Sökt jobb och införskaffat studentsandaler och lite Sartre inför sommarens läsning. I hopp om att solen tittar fram igen vill säga. Så att jag kan flytta tillbaka till gräsmattan. Där jag trivs som bäst. Med fina toner i bakgrunden och sällskap av en eller annan själ.

Dessa låtar har spelats flitigt för att ta sig igenom ljusa, ändlösa nätter.

Lustigt när man står vid sitt skåp och inser att fan, nu har jag skrivit mitt sista prov som gymnasietelev. Det var sista gången jag satt vid bänken och stirrade på papperet med en klump i magen i hopp om att raderna skulle börja fyllas ut av sig själva. Trött i kropp och själ efter en nattens hetsande för att få in så mycket information i huvudet på så kort tid som möjligt. Det var sista gången jag blickade ut över klassrummet, fick se min fina klass och höra ljudet av pennorna som febrilt drogs mot papperna. I tre år har vi gått tillsammans nu. Det som började med att jag klev in i ett klassrum utan att känna en kotte avslutas med att jag går ut ur rummet, med flera goda vänner som kommer vara livet ur. Minnen jag bär med mig kommer alltid att få mig att le, rynka pannan eller till och med skämmas. Men vad gör det? Allt det hör ju till.

Såhär när jag blickar bakåt förstår jag inte riktigt hur jag klarade av det. Tre år på NV?Jag som knappt kunde skilja på de olika fysiklagarna eller visste vad derivata var. De där olidliga kemilektionerna och alla stunder jag förbannade mig själv över varför i hela fridan jag valt den här blodiga linjen. Det gick till slut, och visade sig vara till större nytta än jag trott.